För inspriation... en aldrig publicerad tävlingsberättelse från förra årets Sten till Sten:
Världens roligaste träningsform?
Den är fömodligen individuell, men jag är ganska säker på vilken jag anser att det är. Det är antingen att springa på klippor och att simma i havet. Att kombinera dem blir så klart överlägset.
Jag är vad man just nu kallar en traillöpare. Det vågar jag påstå.
Jag springer av kärlek till rörelsen, av kärlek till frisk luft och sura muskler. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som är långsammare, snabbare eller kommer först. Vinnarskalle är meningslöst, den som vill vinna skall ju göra något som är enkelt? Jag springer för att jag vill ha motstånd! Och det är väl därför traillöpning alltid illustreras med löpare i bergen, för en rejäl alptopp ger ju lite motstånd. Men min miljö, mitt zen och min nemesis det är de riktigt låga altituderna, den som slickar havskanten.
Jag är en kustlöpare!
Det är inte lätt att vara kustlöpare. för det första finns det inga lopp. Vartenda berg verkar ha sin trofé men för oss finns mig veterligen bara Ö till ö. Och det känns helt fel att det skall finnas en tävling i stockholms skärgård och inte en i Bohuslän (obs detta är skrivet för ett år sen - nu finns det fler:)
Alltså, inget ont om stockholm men det är skogslöpning varvat med simning. Det jag älskar med att springa på bohusgraniten är att man springer på kusten. Havet formar naturen, och löpningen är hård hård hård och varierad till förbannelse. Runda hällar, djupa sprickor, korta branta ramper, mjuka utförs svan... och hela tiden med det sylvassa bettet från graniten som gör varje fotplacering millimeterexakt. Det är belönande, men det är tufft.
Så som med alla goda idéer kommer det en tid när man får sluta snacka och börja göra. När vi (jag och kock-staffan) pratade om tanken på ett bohuslopp för tredje året i rad var tiden mogen.
Själva sträckan kändes ganska lätt... det blev platser som vi älskar och som vi känner. Käringön till Lysekil. I princip så slängde jag bara ut karta på facebook och bjöd in lite folk som jag tror kunde tycka det här var kul och som kunde ta hand om sig själva utan att bli beroende av en stor säkerhetsorganisation och massa lullull som vätskekontroller, kontroller och shit. Sen gick snacket av sig själv och att fler och fler blev intresserade gjorde det bara roligare att finslipa det hela. Snart hade vi oss ett litet inofficellt lopp: Sten till Sten 2011. och tro inte att jag inte skulle vara med bara för att jag var med och arrangerade!!!
Det var häftigt att se hur ringarna spreds på vattnet och fler och fler snackade om loppet. det visar väl kanske att tanken är rätt, det finns plats för ett "Ötillölopp" på västkusten. Efter Tjörn triathlon kom träningen igång på allvar med grymma rundor i göteborgs skärgård och fler rekrundor uppe på den riktiga sträckan.
Och tillslut blev det racedag, med perfekt väder. Det blev lite avhopp i sista stund men nio tappra tog färjag ut och knöt skorna. Vi började tillsammans med lite uppvärmnings löpning ut runt östra udden på käringön och sedan började hästarna galoppera... tempot ökade sakta men obönhörligt över öarna. Vi sicksackde varandras spår i vackra mönster för att hitta över de obanade öarna och en drog den ena, en drog den andra. Vid det sjukt vackra vallerösund hade jag täten och kände mig stark, snabb och målmedvetn men såg i vänster ögonvrå hur en ensam, svart gummiklädd drog ett eget spår längre västerut. Minns att det såg mäktigt, märkligt och starkt ut. Han drog obönhörligt helt själv, kravlandes över stenar, trippandes genom grunda vatten och skuttandes som en bergsget upp på Hermanös höjder och då tänkte jag att det här... det här är bra! Gustav, som det var, knep ledningen när jag och min klunga stretade upp för alltför branta klippor när hand drog iväg på sitt spår, och när vi sedan tog fel stig kom vi såklart hopplöst efter.
Jag tog upp jakten tillsammans med supertriathleten Oscar över Gullholmen. Vi såg inte röken av Gustav och någonstans vid Islandsberg förskte vi gena över en långgrund vik, och det sista jag såg av Oscar var att han vände efter att ha suttit fast i lera ända upp till låren. Själv lyckades jag åla mig över viken och fick ett litet försprång som jag insåg att jag behövde för om det skulle finnas nån chans att jaga ner Gustav. Började accelerera på de perfekta stigarna över islandsberg och när panormat öppnade sig fick jag se Gustav som låg en lång simning före: det borde gå att hinna ikapp. Kör bara smart, en säker fart och ta in meter för meter så är segern min...
Men tävlingsdjävulen slår sina klor i min sargade kropp och river och sliter. Jag glömmer hjärnan i det kalla vattnet och springer vilse på Gåsö och ger honom en handfull värdefulla minuter. När G kastar i havet och simmar mot mål ramlar jag ner för ett slitet stup och landar i en taggbuske, det känns inte jättesnabtt...
Men det är något med tävling, med jakt. Jag är egentligen en relativt hopplös simmare, men nu sträcker jag på mig och tar i. Jag simmar förbi min lilla familj som är ute som säkerhetsbåt på sista simsträckan och har den där märkliga, bräckliga känslan av att jag är hur stark som helst - vågorna klyvs av min panna som stäven på ett slagskepp - och samtidigt heeeelt slut.
När jag landstiger på Stångehuvuds klippor efter sista simningen möts jag av kamera i ansiktet. Bakom den står Micke som jag en gång i tiden sprang "Ö till Ö" med och som tyvärr inte kunde vara med på vårat lopp. Fast han kunde inte hålla sig från att komma och titta. Och när jag stapplar iväg mot mål hör jag snart taktfasta löparfötter i gruset bakom mej, och det är micke som kommer för att ge lite välkommen pacing de sista kilometrarna - i jeans och finskor:) Tycker jag ser oförskämt pigg ut på bilderna men så kommer jag inte ihåg det riktigt... Kommer ihåg det som att kroppen var helt utbränd efter jakten på Gustav och nu insåg att jag det knappast skulle gå att komma ikapp på de sista två kilometrarna och började avveckla - och det var mest för att hålla flaggan i topp som jag höll farten uppe...
Gustav höll ut och vann med ett par minuter, och jag gick i mål ett par minuter kort på fem timmar. Under de kommande två timmarna droppade de övriga sju in. Staffan som fått stå över på grund av sjukdom serverar pasta från scenen i havsbadet och kroppen är nöjd med mej.
Det räcker så va. Resten tar vi en annan gång... när det är dags igen!
